Månsson: Underkänt, AIK – men trösten är god

Att åka ut mot den danska ligatrean är väl inget fiasko, men att vara tre mål från den tredje rundan av EL-kvalet är under alla omständigheter uselt.
Å andra sidan: ska åka ur kan man lika gärna göra det fort.

En gammal sanning: i Europa är antingen eller att föredra.
I alla fall för topplagen där en position upp eller ner i serien kan definiera en hel säsong.
Med risk för att låta tjatig så är det få lag som klarar att hålla upp farten i både Allsvenskan och Europakvalet på samma gång och cynikern i mig tycker att om man ska åka ur så kan man lika gärna göra det med en gång. Nu var det inte vad AIK gjorde – de har trots allt avancerat en runda – och man behöver inte linda in omdömet efter en sådan här plattmatch. Men det är i alla fall en hyfsad tröst att veta att guldchanserna förmodligen ökar med den europeiska sortin.

Å andra sidan är det är inte bara drömmar om guld som räknas.
Jag var i Moskva 2012 och bevittnade “Bragdens mamma” på plats vilket jag fortfarande är en av de starkaste upplevelserna som jag haft som journalist: scenerna efter 2-0-segern på Khimkistadion skulle jag kunna skriva ett reportage om. Och att kvala in till Europa League-gruppspel kan förstås också definiera en säsong, fråga bara Östersund.
Om man ska jämföra 2012-truppen med 2018-diton tycker jag dessutom att årets upplaga är bättre rustad för Europa i kategorin bredd och rutin – kanske även vad gäller spetskvaliteter. Att då endast mäkta med en knapp seger mot Shamrock Rovers följt av dubbla förluster mot Nordsjälland är förstås underkänt.

Ikväll såg det hyfsat ut till en början för AIK som hittade den annars trånga ytan mellan danskarnas mittfält och backlinje. Heradi Rashidi och Tarik Elyounoussi sköt över i skapliga lägen medan Henok Goitom borde förvaltat en gratischans från perfekt position bättre. Men det var också lite hafsigt från hemmalagets sida, det var som att tålamodet inte räckte till. Passningar, närkamper, löpningar: allt var lite halvdant, och så plötsligt smällde det till bakom Oscar Linnér. Jag ska inte säga att ledningsmålet efter 29 minuter var välförtjänt, men det var heller ingen slump att danskarna kontrade in en boll för de hade fått matchen dit de ville. Efter Andreas Olsens (vilken talang förresten, han är 18 år) fullträff var matchen i princip död. Att AIK skulle resa sig och göra tre mål mot ett tajt och lojalt kollektiv i medgång tror jag inte ens spelarna själva trodde på.

I paus bytte Rikard Norling det beprövande 3-5-2-systemet till en 4-4-2-formation med mittfältsdiamant, vilket gav ett litet lyft. I den 49:e minuten hade Goitom och Elyounoussi en dubbelchans men det var som förgjort att få bollen i nät, precis som i Farum för en vecka sedan. Kvarten senare rundade Goitom Nordsjällands målvakt men inspelet nickades bort framför mål och därifrån och in återstod bara frustrationen.

Nu väntar tio dagars återhämtning för AIK fram till hemmamatchen mot Elfsborg på Friends arena (där AIK givetvis borde ha spelat även ikväll) vilket bör räcka gott och väl som bryta-ihop-och-komma-igen-period. Från och med nu handlar säsongen om en sak och en sak endast: att vinna SM-guld för första gången på nio år. Annars får man faktiskt kategorisera året som misslyckat med tanke på storsatsningen som gjorts.

Annons