Månsson: Sebastian Larssons prestation är häpnadsväckande

BLOGG. The boys can swim! Häng med på ett landslagssvep med AIK-fokus.

Det går bra för de skandinaviska tränarrävarna. Åge Hareide har efter VM-åttondelen tagit Danmark till a-nivån av Nations League, Lars Lagerbäck har radat upp vinster med ett tidigare hopplöst Norge – där Tarik Elyounoussi har en viktig roll – som avancerat från c till b. Vad Janne Andersson har gjort under de senaste åren vet ni också: allting rätt.

Erik Hamrén är undantaget. Där går det fortsatt uselt i en totalt riktningslös tränarkarriär. Belgien och Schweiz är tuffa motståndare i Nations League men att spela 0-5 och 1-8 i dubbelmötena påminner mer om det hopplösa blåbärsgänget som Island var förr i tiden än det mästerskapslag som de faktiskt varit på sistone. Däremellan gjorde Island en fantastisk träningsmatch på bortaplan mot Frankrike. Island ledde länge med 2-0, men tappade snöpligt till 2-2 i slutminuterna. Också typiskt Hamrén på något sätt. Flera av hans främsta minnen i blågult kom i träningsmatcher (4-2 mot England), betydelselösa tävlingsmatcher (2-0 mot Frankrike) eller i matcher där motståndarna inte hade något att spela för (3-2 mot Holland).

Annons

Nåväl. Sverige. AIK. Både Sebastian Larsson och Kristoffer Olsson gjorde bra ifrån sig mot Ryssland. Att ”Koffe” startade var en liten skräll, men också logiskt om man tänker till och ser till alternativen. Jag noterade att vissa tyckte att Janne Andersson gamblade genom att stoppa in en tävlingsdebutant, men Janne är ingen gambler. För om Albin Ekdals fötter saknas på hemmaplan mot ett Ryssland som med all sannolikhet kommer backa hem måste hans kreativitet ersättas på ett mittfält där bollvinnaren Jakob Johansson säkrar upp, ytterbacken Martin Olsson spelar till vänster och arbetshästen Seb tar plats till höger. Alternativet vore att stoppa in Isaac Kielse Thelin bredvid Marcus Berg och flytta ner Viktor Claesson på yttermittfältet så att Larsson kunde spela centralt och det vore faktiskt en offensivare uppställning.

Någon större utmaning för Kristoffer Olsson blev det heller inte, även om motståndarna snuddade vid en VM-semi i somras. Den här gången var Ryssland skadeskjutet, trött och defensivt. Det är klart att det märktes ibland att nivån är en annan än den som Koffe är van vid – det blev en del bolltapp – men för det mesta var han bekväm tack vare sin extraordinära förmåga att orientera sig på planen. När Sverige skulle spela igenom ryssarnas lagdelar och vinna längdmeter centralt var AIK-spelaren nyckeln, precis som han varit i Allsvenskan under året.

Annons

Apropå Åge Hareide: När en 21-årig Pa Konate togs ut i elvan inför Malmös CL-match mot Shaktar Donetsk för tre år sedan motiverade den danske tränaren det vågade valet med att  ”det är bara att kasta ut honom på djupt vatten och se om han kan simma.” Den gången vann MFF med 1-0 och Konate gjorde en fin match.

Även om vattnet inte var så djupt den här gången kan vi konstatera att Kristoffer Olsson kan simma även i de större bassängerna. För AIK är det goda nyheter. En punktinsats som den här höjer marknadsvärdet (kanske mer än vad som borde vara fallet) och att det surras om en kommande 50-miljonsaffär känns numera rimligt, även om Olsson hunnit fylla 23. För AIK:s del gäller det att sälja i vinter, eller absolut senast i sommar – annars sjunker priset då kontraktet går ut 2020. Som jag var inne på i min förra bloggpost är AIK mer eller mindre tvungna att göra en eller två större försäljningar under nästa år, men det lär de också klara.

Vid sidan av Koffe gjorde Sebastian Larsson en ny gedigen landskamp. Att han kan simma på det här djupet visste vi redan. För mig kom matchens Seb-ögonblick i den åttonde minuten när han kapade en ryss på mittplanen, förhindrade en farlig omställning och tog en så kallad taktisk varning. Ja, förutom att det gula kortet stannade i domaren ficka, vilket nog hängde ihop med att den eldfängde mittfältaren plötsligt hade ett sportsligt, närmast gentlemannamässigt kroppsspråk. ”Men OJ, hur gick det här då?”, typ.

Simkunnig duo. FOTO: BILDBYRÅN

Sebastian Larsson förresten. Hans totala prestation under de senaste 18 månaderna är häpnadsväckande. Först betade han av en hel säsong i tempostarka, köttiga Championship, därefter radade han upp 90-minutersmatcher i ett guldjagande AIK. Parallellt har landslagsspelet fortsatt, inte sällan mot de bästa lagen i världen. Om jag räknar rätt har han spelat 70 seriematcher/tävlingslandskamper (40 i Championship, 15 i allsvenskan, 15 i blågult) utan vila sedan förra sommaren. Ja, och då har jag alltså tagit bort träningsmatcherna.

När jag pratade med Sebastian om det här tidigare i höstas tyckte han att det egentligen inte varit några större konstigheter, även om han medgav att det började närma sig världens längsta säsong. Han lyfte fram ett lyhört ledarteam i AIK (bland andra fystränaren Johan Svensson) som en av anledningarna till att det fortsatte att fungera. Behövde han vila fick han vila, behövde han extra behandling fick han extra behandling. Dessutom tyckte han att han redan hade haft sin formsvacka, benen hade trots allt känts rätt sega i matcherna efter VM, men det kändes som en överdrivet självkritisk analys. Den där formsvackan märktes ju inte ens.

Annons