Månsson om rekordderbyt: En fullständigt magnifik fotbollsfest

BLOGG. Inte har vi väl pratat klart om derbyt?

Nej, det har vi inte på långa vägar gjort. För det här är var en upplevelse som jag kommer bära med mig länge, kanske för resten av livet. En timme innan matchen stötte jag in i några brittiska killar från Copa90 som gör videodokumentärer med supporterfokus från matcher runt om i världen. Jag poängterade – mån om Sverigebilden som jag är – att det som väntade skulle bli något alldeles extra. Det hade de naturligtvis redan koll på, men jag tror ändå inte att de riktigt greppat att den svenska ligan kan se ut på det här sättet.

När jag lämnade Friends arena ett par timmar efter slutsignalen fanns så många intryck att sortera att det mest snurrade i huvudet.

 Vid det laget var medierna fulla av tjafsrubriker. Under en period hade Sportbladet fem artiklar på startsidan som handlade om sågningar och vem som var arg på vem. Jag har inget emot den typen av snackisknäck (jag har skrivit ett helt gäng sådana själv) efter ett derby där adrenalinet sprutar ur ören på spelarna,  men totalt sett kan jag tycka att det blev väl mycket fokus på den typen av innehåll.

Annons

För missade vi inte en grej?
Eller missade och missade, men borde vi inte lagt större vikt vid det uppenbara?
När jag lyssnade runt bland kollegor och annat fotbollsfolk var tonen hos vissa närmast lite avmätt. Var tifona verkligen så fina? Var stämningen verkligen så fantastisk? 
Jag tar det som ett gott tecken, att vi vant oss vid en derbyinramning som står sig hyggligt mot vilken match som helst i världen. Det ska sägas att trycket på arenan inte var konstant, det gick upp och ner i perioder, men så blir det också när det kommer fyrtioniojävlatusen till en match. Många är nya eller ganska ovana besökare – vissa håller inte ens på något av lagen, utan har kommit dit av ren nyfikenhet – och sittplatserna är långt övertaliga ståplats. Att då kräva att majoriteten skulle sjunga och stämma in i ramsorna vore natuligtvis orimligt.

Men ni som var där måste ha golvets av minuterna just före avspark. Från min plats på pressläktaren var gåshuden fullständig. Jag har ibland, inte minst i sommar, tänkt att Friends arena inte lämpar sig särskilt väl för den allsvenska serielunken, men när det kommer 49 034 åskådare – jävlar i min lilla låda så mäktigt det kan bli. Med runt fem minuter kvar till matchstart trädde två fantastiska tifon fram och när spelarna äntrade planen var ljudnivån öronbedövande. Jag lutade mig tillbaka, lät blicken vandra över den absolut knökade nationalarenan och kom plötsligt att tänka på… Sven ”Plex” Pettersson. Jag vet inte vilket år det var, men jag minns en marsmorgon när jag masat mig upp till soffan för att se Vasaloppets start. När helikopterbilderna kablades ut över folkhavet i spåren fann den framlidne SVT-kommentarorn orden perfekt: ”Det här är den finaste bilden av svensk idrott!”

Det som jag såg framför mig på nationalarenan var min motsvarighet. Eller i alla fall den mest spektakulära bilden av svensk idrott som jag kan tänka mig. Om jag mot förmodan någon gång skulle börja tröttna på mitt största intresse så lovar jag mig själv att påminna mig om de där minuterna inför avspark.

Krysset är alltid ledigt. Heradi Rashidi jublar efter slutsignal. FOTO: BILDBYRÅN

Med lite perspektiv på derbyt kan vi också konstatera att vi slapp de mörka rubrikerna den här gången. Oron för att något ska hända finns alltid där inför ett 08-derby, inte minst med den senaste matchen, där det kastades bengaler och stolar, i färskt minne. Nu passerade tidernas näst största publikmatch någonsin utan några allvarligare incidenter, vilket förstås är glädjande. Det betyder inte att problemen runt fotbollen är ur världen men vi sätter det på plus på ett annars belastat konto.

* * *

Min kollega Mårthen Bergman messade i morse och sa att han bara sovit i tre timmar. Han var därför orolig för att hans derbytext (och bloggdebut på Fotboll Sthlm!) inte höll tillräckligt hög nivå, men jag tycker att han fick ihop det riktigt bra. Bara Sebastian Larsson-spaningen på slutet är värd sin läsning.

* * *

Vann rätt lag? Tja, jag tycker nog det. Totalt sett var AIK snäppet vassare, men jag förstår samtidigt att Hammarbyarna är genombittra över förlusten. De var i två fall centimetrar från att göra mål och de borde ha fått en straff i slutsekunderna, vilket förstås hade ändrat förutsättningarna för resten av säsongen. Hammarby hade otur, inte tal om annat.

Så låt oss se närmare på de omdiskuterade situationerna. Efter att ha funderat ett bra tag har jag kommit fram till följande:

– Det går inte, av det jag har sett, att slå fast att Simon Sandbergs boll var inne. Därför tog domarteamet ett korrekt beslut. Men jag har länge velat se målkameror i allsvenskan och det här stärkte den uppfattningen.




– Henok Goitom blev nerdragen av Neto Borges, men Henoks grepp om Borges i förstaläget borde ha gett frispark istället.

– Nikola Djurdjic var offside när han nickade bollen i nät. Det kunde alla se på repriserna, men marginalen var ur ett Bajenperspektiv retligt liten.

– Hammarby borde ha fått straff i slutsekunderna. Avståndet från Djurdjics nick till Per Karlsson var visserligen kort, men armen var i en onaturlig position och bollen var på väg mot (och eventuellt i) mål.

Bajenprotester efter den uteblivna straffen på stopptid. FOTO: BILDBYRÅN

Att det här var svåra situationer för domarteamet kan vem som helst förstå. Inte ens när jag sett repriser, diskuterat med allt och alla och fått avancerade matematiska uträkningar serverade är jag tvärsäker. Det finns en frustation i det såklart, men också en kittlande tjusning i att veta att så mycket avgörs av så lite.

Att man som spelare blir förbannad likt Jiloan Hamad är förståeligt direkt efter en match av den här digniteten – jag kan bara ana hur det kokar inombords – men det gäller ändå att skilja kritiken från konspirationsteorierna. Att Johannesson skulle njuta av att döma bort Bajen är förstås bara trams. Jag har själv inga problem att kritisera domare som har tagit felbeslut – det ingår i våra respektive roller – men så länge jag inte sett några som helst indicier på att någon allsvensk domare skulle vara köpt eller styras av sympatier finns det ingen anledning att ta på sig foliehatten.

Apropå domarna så följde Gusten Dahlin och Thomas Wilbacher Stefan Johannesson under derbyt. Tutto Balutto-duon kommer på uppdrag av Kiwa Inspecta (officiell domarpartner) att skugga den rutinerade domaren, vilket kommer leda till en liten tv-dokumentär vad det lider. Här är ett klipp från derbyt som jag tycker ger en viss förståelse för rollen.

Nåväl. Det här var några tankar från ett derby som jag tror är långt ifrån slutdiskuterat och som vi lär återkomma till. Den här gången lämnade jag den taktiska analysen åt sidan – det finns dessutom andra som har gjort den utmärkt – eftersom jag inte ville missa chansen att lyfta det mest självklara.

För det här var en fullständigt magnifik fotbollsfest. Jag är väldigt glad över att jag fick uppleva den.