Månsson: AIK är laget som alla hatar att möta

BLOGG. Hur vinner man en fotbollsmatch?

Tja, man kan förstås göra på olika sätt, men AIK har kommit på en jävligt smart grej: sluta släppa in mål. För efter 1-0 mot Kalmar, 1-0 mot Elfsborg, 2-0 mot BP kom 2-0 mot Trelleborg.

Det var en seger enligt AIK-modell 1A. 
Även om Gnaget möter Hammarby på bortaplan eller seriens formsvagaste lag på hemmaplan vet alla vad som väntar, inte bara formationsmässigt. För AIK vet precis hur de ska ta sina segrar och få motståndarna att hata att möta dem. För hur i hela världen ska man slå AIK? Det finns ju inga ytor att spela på. När AIK enbart har Allsvenskan att fokusera på och en veckas vila mellan matcherna finns det heller inga uppenbara truppmässiga svagheter att utnyttja. AIK kryllar inte av talanger och är långt ifrån ett projekt men laget är designat in i minsta detalj för att prestera här och nu.

Kvällens match var ett typexempel, som sagt. Mot slutet av andra halvlek slogs jag av att det såg ut exakt som man kunde ana på förhand. För nog hade det här varit en lågoddsarprognos före matchen?

Oscar Linner rör inte bollen. Milosevic skrämmer slag på motståndare och domare. Mittbackskollegorna Karlsson/Jansson har en behaglig match och sätter inte en fot fel. Sundgren ångar på längs högerkanten, Rashidi leker på den andra. Adu blandar storartat balansspel med hopplösa distansskott, Larsson och Olsson (framförallt Olsson!) dominerar på mitten. Goitom är Goitom – smart och farlig – medan Elyounoussi jobbar hårt och lojalt men än en gång inte får ut kvaliteten som vi vet att han har i sig.
Matchbild: Spel mot ett mål.
Resultat? 2-0 eller 3-0.

Elyounoussi kan bättre. FOTO: BILDBYRÅN

Trelleborg bjöd heller inte på några överraskningar. Formen är hopplös för skåningarna med en poäng på de senaste nio matcherna och för stunden finns det inga argument förutom ett hyfsat spelschema som talar för att de kommer klara sig kvar. Mot AIK gjorde de vad de kunde, vilket tyvärr inte är särskilt mycket. TFF sjönk lågt och tätt i en centrerad 5-3-2-formation i hopp om att tvinga ut motståndarna på kanterna och kontra om läget uppstår. Om inte Marko Johansson hade tappat bollen vid AIK:s ledningsmål hade taktiken kanske kunnat hålla en stund, men i slutändan är det omöjligt att föreställa sig ett scenario där AIK inte fått hål på TFF-målvakten till sist.

Nu kom 1-0 redan efter elva minuter, så de där funderingarna behöver vi inte stanna vid.
För andra matchen i rad gjorde den fascinerande Busterfiguren Robin Jansson mål. Själv verkar han inte reflektera så mycket i storheten i vad som hänt på slutet (även om han i vår inför matchen-intervju medgav att det varit en “sjuk resa”) så låt mig göra det åt honom: Det är en sensationell, förmodligen unik, utveckling som vi bevittnar vecka efter vecka. Jansson har en skräddarsydd roll – stötande mittback till vänster i en välfungerande defensiv trea – och tillåts spela på sina styrkor. Det är sällan han sätts i obekväma situationer, men oavsett gynnsamma förhållanden är det förbluffande hur man kan byta divison 1-spel mot serieledarlag i Allsvenskan och fortsätta som om inget hade hänt. Jag kan inte ens komma på ett riktigt bra historiskt parallellfall på en liknande spelarresa. En sak hade varit om det handlat om en 21-årig talang på väg mot genombrottet eller en långväga utländsk spelare som behövt acklimatiseringstid, men här gäller det en 26-åring som åkte ur division 4 med Bengtsfors IF 2015.

I den 63:e minuten styrde Goitom in 2-0 efter att Olsson skolgårdssnurrat vid kortlinjen. Just den typen av aktioner, de där lekfulla pojklagsfinterna, är ett tecken på när formen sitter hos 23-åringen. För även om det inte handlar om helikoptersnurrar eller rabonas i skönhetsgrad fungerar stopp- och överstegsfinterna i match efter match, och mot ett lågt stående bottenlag är Olssons finurlighet guld värd. Och Goitom: tja, han är rätt och slätt i storform, vilket han nästan alltid är när fysiken är på topp. Först då kan han spela ut och använda sin fotbollshjärna fullt ut. I våras, när underkroppen strulade men han ändå spelade, var han en okej allsvensk anfallare. Nu är han i det absoluta toppskiktet.

Goitom firar sitt mål. FOTO: BILDBYRÅN

Efter 2-0 drog AIK ner på tempot i perioder, för att sedan växla upp och jaga fler mål. Det kunde och borde ha blivit minst ett till – på slutet borde man även fått en straff – men Marko Johansson revanscherade sig för tavlan i början av matchen med flera fina parader. Och när Marko inte räddade var kvaliteten på avsluten för svaga, framförallt när Elyounoussi stod för den sista touchen.

Men vad gjorde väl det? När matchen var över hade AIK spelat sin 31:a allsvenska match i följd utan förlust. Också det ett sensationellt facit. Till Malmö FF:s rekord på 49 obesegrade matcher från åren 1949-51 är det en bra bit, men andraplatsen (35 matcher, också MFF, 74-75) är inom räckhåll, vilket sätter bedriften i perspektiv. Årets poängsnitt likaså: just nu tyder prognosen på fenomenala 71 poäng för Gnaget.

Det enda som var trist för AIK den här kvällen var publiksiffran. Ett krisande Trelleborg drar förstås inga extraåskådare, men 13 061 är en svag siffra. Å ena sidan kommer derbyt mot Hammarby om tre veckor förmodligen locka över 45 000 åskådare, men så länge brödmatcherna inte drar mer folk än så här finns det ett jobb att göra.

Annons