Månsson: AIK har haft flyt med domsluten i stormatcherna

BLOGG. Några tankar om euforiska ögonblick och Sebastians Larssons extrema tjurighet.



Kära läsare! Jag har blivit pappa. Det går inte att jämföra med något annat, för så här har kärlek och oro aldrig känts tidigare. Det blir så många åååh, oj?! och naaaws att man undrar vad man håller på med ibland. Men på det stora hela är det fantastiskt. Julia Lovise är en frisk och söt tjej, tackar som frågar, som verkar trivas med tillvaron på utsidan.

Om jag ska försöka beskriva pappakänslorna hittills så handlar det, förutom den ständiga lilla nervositeten, en lågintensiv innerlighet som gör att man bara vill ligga tätt intill sin dotter och följa varenda liten rörelse. Innerlighet alltså, men ingen eufori. Hur gärna jag än skulle ha velat ställde jag mig inte upp och jublade när Julia Lovise kom till världen, jag bara log som ett fån.

Annons

För mig är euforin i stort sett förbehållen sportens svartvita värld. Det låter kanske torftigt men så är det i alla fall. Jag går inte runt i tillvaron utan känslor, och jag påverkas förstås av andra former av kultur, men när jag jublar rakt ut handlar det om sport. Senaste gången som det hände? Förmodligen när Emil Forsberg sköt 1-0 mot Schweiz i VM-åttondelen.

För alla AIK:are lär Sebastian Larssons sista sekunden-frispark mot Malmö varit det ultimata euforiögonblicket. Läget var perfekt. Rivalmöte, avgörande stund för säsongen, en gnagande ångest som smugit sig på under de senaste tre omgångarna. Sekunder kvar av matchen – hoppet egentligen ute – och så pang: en fantastisk frispark som dessutom retades lite vid stolpen innan den smet in.

I ren eufori: svårslaget som sagt. I år lär den vara given AIK-etta före Heradi Rashidis osannolika övertidsmål mot Sundsvall i somras. Men mot Daniel Tjernströms 2-1-mål i guldmatchen mot Göteborg 2009 får den nog tufft, kanske även mot Nebojsa Novakovics lobb mot Barcelona 1999 – om vi nu ska plocka två exempel från de senaste 20 åren.

Annons

Under mitt lilla pappaavbrott har jag också noterat att supportertjafset på sociala medier har nått nya höjder, eller nya bottennivåer. Redan före AIK-Malmö var konspirationstankarna i full gång – då främst från AIK-håll – och efter Bojan Pandzics svaga insats och Sebastian Larssons Adebayor light-firande spårade det ur fullständigt. Själv har jag fått Twitter-uppmaningar och mejl (varav ett rymmer en avancerad teori som innefattar inte bara AIK och förbundet, utan även Solna kommun) om att vi borde granska ur ett domarperspektiv det faktum att AIK och förbundet delar lokaler utanför Friends arena.

Min hållning är den samma som jag skrev om för några veckor sedan. Domare bör granskas och kritiseras liksom alla andra aktörer i den här branschen, men så länge jag inte sett ett enda trovärdigt uppgift på att någon allsvensk domare medvetet skulle gynna något lag är frågan inte ens värd att lyfta. Däremot kan jag konstatera att AIK har haft flyt – eller marginalerna med sig om ni så vill – med domsluten i år, i alla fall mot Hammarby gånger två och nu mot Malmö. Dels har det varit ett antal felbedömningar (Goitoms straff, Bajens uteblivna straff, Malmös elvametersmur) och i övrigt har centimetrarna och de avgörande 50/50-situationerna oftast varit på Gnagets sida. Det är inte omöjligt att de besluten kommer visa sig avgörande när vi summerar säsongen – även om det för stunden är mer troligt att AIK vinner serien med marginal.

Seb får ett givet andra gult kort och förstår ingenting. FOTO: BILDBYRÅN

Sebs målfirande då?
Tja, det var förstås både fult och ovärdigt för en 33-årig landslagsman, men å andra sidan blev han utvisad och har bett om ursäkt i efterhand. Det är klart att folk kommer vara förbannade på hans uppträdande ett bra tag till, men det finns egentligen inte så mycket mer att reda ut. Mitt i allt är det också lätt att glömma att hans osportsliga målfirande på sätt och vis hänger ihop med att han presterade som bäst när det gällde. Trots ett sent skede i karriären brinner Seb som aldrig förr på planen där han gör allt, bokstavligen allt, för att vinna. I Sebs värld är jordens orättvisor konstant riktade mot honom och det tycks alltid finnas någon, verklig person eller ej, som ska besegras eller motbevisas. Mitt favoritexempel från i år – det finns många att välja på – är när AIK fick skjuta om sin straff som Seb missat mot Häcken sedan Paulinho varit för snabb in i straffområdet. Jag gissar att de flesta straffsumpare skulle sett extrachansen som en skänk från ovan, men Seb började på en sekund istället tjafsa om att Paulinho borde blivit varnad.
Just det exemplet, liksom den parodiska protesten mot den andra varningen mot Malmö, är lätta att garva åt med lite distans, men jag är övertygad om att den ursinniga tjurigheten går hand i hand med prestationerna. Seb är inte en extremt dålig förlorare eller en extrem vinnarskalle – han är båda delarna – och har genom åren påfallande ofta fått det sista skrattet.

Annons