Lennart Johansson om AIK-guldet: ”Jag har längtat så länge”

Efter sin hustrus död isolerade Lennart Johansson, 89, sig i ett halvår på sitt lantställe.
Han sliter fortfarande med sorgen.

Men när AIK vann SM-guld kände han bara glädje för en stund.

Annons

Det är ingen svår konst att intervjua Lennart Johansson. Det är bara att gå rakt på sak. När jag ringer till AIK:s hedersordförande blir artighetsfrasen “Hur står det till?” till en öppning på intervjun av bara farten.
– Det är inte så bra. Jag har haft en tung period efter en stroke. Det är bättre men nu är det ryggen som krånglar. Det har visat sig att det är två nerver som tränger på varandra. Det ska jag motionera bort, säger Lennart.
Blir det mycket motion då?

– Det är ganska hyggligt. Det blir med rollator eller käpp.
Lennart är hemma i lägenheten på Stora Essingen när jag ringer. I bakgrunden hör jag en tv… och nog är det fotboll som står på?
– Just nu spelar Kalmar mot AIK, säger Lennart roat.
– Jag ser på en resumé över året som de sänder på sportkanalen här. Nu rusar publiken in på planen. Det var det värsta tycker jag, ett par tusen personer, och det kanske inte är så roligt för spelarna heller. Men det blir inte altid som man vill. Det får man ta en sådan dag.

Ja, det blir ju mycket känslor.
– Ja, och jag uppfattade det som att ingen missunnande AIK segern. De har varit ett så pass bra lag under hela säsongen. Och du kan vara säker på att jag blev tillfredsställd och glad. Det var en väldig glädjestund.

Annons

2018 har annars varit det tyngsta året i Lennarts långa liv. Dagen före nyårsafton i fjol dog hans fru Lola hastigt. Lola satt och pratade om att hon skulle köpa en ny klänning till nyårsfirandet när hon plötsligt föll framstupa. Lennart trodde att hon hade svimmat, men upptäckte till sin fasa att hans hustru inte andades mer. Tiden efteråt minns han som ett stort mörker. Han ville inte vara kvar på platsen där hans hustru dog. Han drog sig tillbaka i sex-sju månader vid lantstället på Vätö utanför Norrtälje för att få tid till att sörja och reflektera.
– Många har sagt att det var en tröst att hon gick bort medan hon ännu mådde bra, men jag ser på det annorlunda. Hon hade haft svåra sjukdomar, cancer flera gånger, men nu hoppades jag på ett lyckligare slut.
Vad var tyngst att hantera?

– Minnena. Man kommer underfund med att mycket av gnabbet hade kunnat undvikas. Men vi hade i alla som en regel att aldrig gå och lägga oss som ovänner.
Att förlora sin livskamrat låter som något av det svåraste som man kan föreställa sig?
– Ja, det var något som jag hoppades att slippa. Jag hade trott att jag skulle gå före. Men så blev det inte och den förlusten var större än allting annat. Det var min livskamrat, min bästa vän.
Lennart tystnar en stund.
– Men vi hade turen att få barn och barnbarn så helt ensam är jag inte.
Jag har förstått att Lola höll på AIK?
– Hon hade inga alternativ.
Lennart skrockar.
– Det var ingen idé att försöka något annat. Till en början kunde hon ingenting, men sedan gick vi på matcher och hon blev intresserad och lärde sig mer och mer. Efter ett tag var hon väldigt angelägen om att AIK skulle vinna.
Tänkte du på henne i Kalmar?
– I varje stund.

Annons

Resan till Kalmar blev speciell för Lennart även av andra skäl. För andra gången fick han dela ut pokalen som bär hans namn till klubben i hans hjärta. Men vägen till triumfen var nervös, i alla fall fram till att Robin Jansson nickade in 1-0 på Guldfågeln arena.
– Jag känner i magen att det är spänt, men det märks inte på mig. Jag har aldrig varit en sådan som gapar och skriker och slår med händerna. Det såg länge ut som att vi skulle klara det tidigare, vi ledde ju med åtta poäng, och nu spelade vi med ett mittfält som inte var ordinarie.
– När jag var i Kalmar var jag väldigt skärpt och observant, jag såg varenda detalj i spelet, och upptäckte så småningom att det skulle gå vägen. De nya mittfältarna klarade det.
Lennart tycker att lagets nyförvärv, däribland Robin Jansson, har varit viktiga och bidragit till en god stämning.
– Och sedan har vi ju Goitom. Han skulle man kunna tro är för gammal, men han leder laget. Han är en väldigt mental tillgång. Och i år har han ju gjort fler mål än man kan komma igång.
Hur var det att dela ut pokalen med ditt eget namn?
– Det har jag väntat länge på. Det har jag varit besviken över, även om jag inte har sagt något. Så nu var det underbart skönt.

Lennart och förbundets ordförande Karl-Erik Nilsson lämnar över bucklan till Henok Goitom. FOTO: BILDBYRÅN

Lennart var ordförande i AIK 1967-80 men valde klubb betydligt tidigare än så. När AIK spelade sin första match på Råsunda 1937 plankade en åttaårig Lennart in. Att han skulle välja det svartgula laget i huvudstaden var i alla fall en självklarhet.
– För oss som växte upp i Bromma fanns det bara AIK. Hammarby och Djurgården spelade i divison 2 och mötte lag som Örtakolonien (en klubb från Sandviken som gjorde en historisk svag säsongen i andradivisionen 1943/44). Under kriget, alltså.
– Jag är nog en av få som såg både den första och sista matchen på Råsunda. Det är ju en räcka år däremellan.
Det är ett liv med AIK?
– Ja. Ändå har jag varit på samma företag (Forbo Forshaga) i 50 år, så jag har fått göra rätt för mig på den vägen också. Från AIK minns jag framförallt ett gott kamratskap. När jag började engagera mig i klubben ställde ledarna upp. När spelarna sprang tre varv runt Råstasjön sprang vi ledare ett. Vi brukade sitta och dricka kaffe i bastun på Råsunda. Och vi drack annat också. Det var inga orgier, men det var en väldig trivsel som jag aldrig kommer glömma. Nu är jag medlem i AIK-ringen där gamla ledare och spelare ingår. Det är stora glädjestunder att träffa dem.
Hur firade du SM-guldet den här gången?

– Den här gången blev det ingen fest. Men spelarna hade en middag och enligt utsago gick det lugnt och städat till. Det var ingen fyllefest utan klass på den.
Förra gången AIK vann SM-guld, 2009, var Lennart däremot med och firade med laget på nattklubben Ambassadeur på Kungsgatan. Den gången såg jag med egna ögon hur festen varade till ettsnåret för hedersordföranden.
– Det stämmer, det var mycket trevligt. Jag var yngre då, konstaterar Lennart.
Samtalet varar en stund till innan det är dags att lägga på.
– Tack för att du ringde. Jag har lärt mig att man ska vara ärlig och medgörlig med pressen. Då får man bra betyg i efterhand.