Dokument 2TORSK10: Den galna säsongen

Det var året då allt gick snett.
Året då förlusterna och skandalerna avlöste varandra.
Hade det inte varit för en en halvgalen 61-årig skotte hade de regerande mästarna AIK kanske inte klarat sig kvar i Allsvenskan 2010.
Fotboll Sthlms Oskar Månsson, som följde laget nära under året, tog hjälp av AIK-ikonen Kenny Pavey och dåvarande sportchefen Jens T Andersson för att minnas en av de mest turbulenta säsongerna i klubbens historia.

Kenny Pavey, 38, bjuder på kaffe i sin lägenhet i Solna.
– Hur mycket tid har du egentligen?
Som reporter är jag van vid den omvända frågan: att intervjuobjektet frågar hur lång tid samtalet behöver ta. Men så fort jag förklarat mitt upplägg inser Pavey att vi nog behöver bli sittande en stund.
– Jag vet inte var vi ska börja. Varje vecka var ett eget kapitel känns det som.
Jag tänker mig att reportaget ska ha en rubrik i stil med “Den galna säsongen”.
– Det räcker inte, mate. Det måste åtminstone vara den GALNASTE säsongen. Allt annat är en underdrift.

AIK gick in i säsongen 2010 som odiskutabla mästare.
Under det föregående året hade den färske tränaren Mikael Stahre och den lika oprövade sportchefen Björn Wesström fått ihop ett stenhårt kollektiv som under parollen “Sveriges aggressivaste lag” överraskade alla genom att ta hem både Allsvenskan och cupen. En dubbel alltså. Eller för att låna Martin Mutumbas ord: dubblish 2LAX9.
Nu skulle succén upprepas. Alla med minsta relation till klubben lär känna till att den berömda “AIK-hybrisen” slår till med jämna mellanrum, men under försäsongen 2010 var tonläget högt även med AIK-mått mätt.
Årets marknadsslogan “Kom och ta oss!” sammanfattade attityden väl. I en uppmärksammad reklamfilm med Gudfadern-tema delade “Don” Björn Wesström ut tröjnummer 10 till Martin Mutumba, vilket följdes av en stiliserad bild där Mutumba, Daniel Tjernström, Bojan Djordjic och Kenny Pavey bröstade upp sig till “Kom och ta oss!”-budskapet.
Den kaxiga stämpeln var satt. Konkurrenterna gnisslade tänderna, men i AIK-lägret var självförtroendet på topp. Åtminstone utåt sett.

Det räcker inte, mate. Det måste åtminstone vara den GALNASTE säsongen. Allt annat är en underdrift.

I början av mars vann AIK Supercupfinalen mot IFK Göteborg med 1-0 och tog sin tredje raka titel, men vid det laget anade Kenny Pavey oråd. Flera tongivande spelare från 2009 hade försvunnit och Pavey tyckte inte att ersättarna höll samma nivå. Eller spelade på rätt positioner. Pavey minns att de skeptiska tankarna dök upp redan när han fick höra om “Kom och ta oss!”-kampanjen för första gången.
– Jag tror att det var Micke Stahre som berättade att vi skulle fotas och vad sloganen var. Är man tvåa vill man uppåt, om man är etta vill alla ta dig, ungefär. Men det kändes inte rätt. Hade vi haft samma trupp som förra året så hade det varit naturligt, för den truppen var perfekt balanserad. Allt bara flöt. Men nu hade vi tappat hela centrallinjen.
Bland spelarna som försvunnit direkt efter guldsäsongen märktes målvakten Daniel Örlund, högerbacken och Markus “Mr 100 procent” Jonsson och stjärnanfallaren Ivan Obolo.
– Örlund var allsvenskans kanske bästa målvakt, Markus var en toppback och Obolo var med marginal bäst av alla. Dessutom visste jag tidigt att Jos Hooiveld, vår bäste mittback, skulle gå till Celtic. Jag förstod direkt att vi var tvungna att förstärka om vi skulle hålla oss kvar i toppen. Jag trodde att klubben skulle köpa in några spelare runt deadline day men det hände inte så mycket.
Vad saknade ni mest?
– Det såg inte alls bra ut på målvaktssidan. Tomi Maanoja hade inte spelat på ett år efter hans otäcka skada. Man såg på träningen att han inte alls var på nivån som krävdes. Vad heter det på svenska? Ringrost? Det här var superringrost.
Och ni tappade en del rutin?
– Ja, man kan inte ersätta sådana karaktärer med unga spelare som suttit på bänken eller läktaren förra säsongen. Dessutom var Flavio (brasilianskt succéköp från 2009) inte i samma form som förra året, jag tror att han gillade det goda livet lite för mycket. Sedan fick vi in Sebastian Eguren, men det gick heller inte så bra…


Sebastian Eguren-värvningen är värd
en egen liten historia. Den uruguayske mittfältaren hade fått hjältestatus i Hammarby under sina två år i klubben mellan 2006 och 2008 innan han flyttade vidare till Villareal i La Liga. Vintern 2009/10 hade han hamnat utanför startelvan och eftersom det bara var några månader kvar till sommaren VM ville Eguren ha speltid till varje pris. Lösningen blev ett halvårslån med AIK, vilket visade sig vara ett mycket kontroversiellt val.
På en AIK-träning på Skytteholms IP den 10 mars protesterade en falang Hammarby-huliganer genom att helt sonika vandra in på planen medan passet pågick. Kenny Pavey minns att han först inte förstod vad som hände.
– Jag hörde bara en massa oväsen. Vrål. Jag trodde först att det var AIK-fans men när de kom närmare insåg jag att det var något annat.
Pavey kan inte låta bli att skratta när han tänker tillbaka på den absurda situationen.
– Micke Stahre sa snabbt: “Kenny, ställ dig främst!”
Varför sa han det till dig?
– Jag kanske har ett hårt rykte, haha. Men jag tänkte ändå “okej, tack så mycket Micke…”
Vad sa de till er?
– De skrek saker till Eguren, att han var en svikare och sådana saker. De hade tagit av sina bälten så det var ganska hotfullt. Men jag, Martin Mutumba och Micke Stahre tog några steg fram och snackade med dem. Eguren stod längst bak för att bli skyddad. Efter ett tag lugnade de sig och gick iväg.
Vad hände sedan?
– Vi fortsatte faktiskt att träna. Just den händelsen tror jag svetsade oss samman som grupp. Det var i alla fall ingen anledning till att det gick dåligt.
Hur reagerade Eguren?
– Han var chockad förstås, men förstod ändå varför folk var förbannade. Det var inte så länge sedan de sjöng att han var en hjälte i Hammarby. Och jag kan förstå supportrarna. Att det här gänget gick rakt in på planen var naturligtvis inte acceptabelt men det är klart att det väcker känslor när man byter från en rival till en annan. Om jag gått till Djurgården hade jag förstått om folk blivit galna. Jag är väl gammeldags på det sättet.
Händelsen på träningsplanen var inte den enda motgången för Sebastian Eguren under våren. En efterhängsen sjukdom ledde till att han aldrig kom i full form. Dessutom spelade han på en ovan position.
– Det var väldigt synd för jag visste precis hur bra han var. Han var van att spela som sittande mittfältare och nu var han plötsligt anfallare i ett lag som inte fungerade. Han försökte verkligen, kanske för mycket, men det lossnade aldrig, säger Pavey.

INGEN GOLFGREEN. Råsundas gräsmatta var ett samtalsämne under våren. Här krockar Kenny Pavey med BP:s målvakt Benny Lekström.

UNDERMÅLIGT UNDERLAG. Råsundas gräsmatta var ett samtalsämne under våren. Här krockar Kenny Pavey med BP:s målvakt Benny Lekström.
Foto: BILDBYRÅN

Det dröjde till den sjätte omgången av Allsvenskan innan AIK tog årets första seger, 3-0 på bortaplan mot Kalmar. Trots ett förhållandevis enkelt spelschema fick AIK bara med sig en poäng på de inledande fem matcherna och det började skämtas om att 2LAX9 blivit till 2TORSK10. Framförallt på hemmaplan gick det uselt: 0-0 mot Mjällby, 0-1 mot Örebro, 0-1 mot Halmstad. För att göra det hela ytterligare lite värre var kvaliteten på gräsmattan på Råsunda om möjligt sämre än AIK:s spel.
– Jag skulle inte låta min kossa gå ut på den planen, sa mittfältaren Bojan Djordjic i Aftonbladets fotbollsprogram Laul Calling när ämnet kom på tal efter en av vårens matcher.
Kenny Pavey skrattar högt när jag påminner om citatet.
– Först och främst undrar man ju om det var Bojans egna ko som han pratade om. Var det något som han inte berättade för oss?
– Men det stämmer att planen var helt förfärlig. Det var som att bitarna inte hängde ihop. Jag minns en gång när jag satte i vänsterfoten som stödjeben för att skjuta och hela planen kom upp, det var som att halka på en matta. Gräset som kom upp blockerade skottet och bollen flög åt ett helt annat håll.
Hur påverkade det ert spel?
– Vi fick inte passningsspelet att fungera överhuvudtaget. Men vi fortsatte att spela dåligt även när de fick ordning på gräset.
Den ende AIK-spelaren som fick spelet att fungera fullt ut var något oväntat Walid Atta. Den 23-årige mittbacken hade mest suttit på bänken under guldåret 2009 men blommade plötsligt ut till lagets kanske bäste spelare. Men inte heller den historien blev okomplicerad. Atta och AIK – som inför säsongen ville låna ut honom – kom aldrig överens om att förlänga det utgående avtalet, vilket gav upphov till rubriker under hela året. I augusti vandaliserades Attas bild av AIK-huliganer som protesterade mot spelarens ovilja att skriva nytt kontrakt. Kort därefter stängde AIK:s styrelse av Atta från spel av samma anledning, något som fick tränaren Alex Miller att gå i taket.

Efter en usel start – fem poäng på sju matcher – lämnade Mikael Stahre för grekiska Panionios.

FLYTTFÅGEL. Efter en usel start – fem poäng på sju matcher – lämnade Mikael Stahre för grekiska Panionios.
Foto: BILDBYRÅN

Men låt oss inte gå händelserna i förväg. I början av säsongen leddes AIK ännu av Mikael Stahre men efter sju omgångar – och fem poäng – lämnade Stahre plötsligt klubben. På en blixtinkallad pressträff förklarade Stahre att han skrivit på för grekiska Panionios. Jag minns än idag kommentaren som jag fick innan Stahre satte sig i sin bil och körde iväg.
– Björn tar det från här! Honom kan du lita på.
Lika oväntad som Mikael Stahres hastiga sorti var nämligen ersättaren. Plötsligt var sportchefen Björn Wesström tränare för de regerande mästarna. När jag några år senare intervjuade Wesström för Aftonbladet menade han att han egentligen inte hade så mycket till val.
– Det var jag som var ansvarig och jag ville inte utsätta någon annan för den situationen. Med facit i hand visste jag att förutsättningarna var allt annat än optimala och många sa ”du är dum i huvudet som tar jobbet” men vem skulle jag ställa på kanten? Vem skulle jag putta ut för stupet? frågade sig Wesström retoriskt.
Även Kenny Pavey överraskades över valet.
– Vi hade Andreas Alm i tränarstaben och jag trodde väl mer på honom. Men han kanske ansågs vara för ung och oerfaren. Björn gjorde sitt bästa, försökte köra vidare på det som vi byggt upp förra året, men det märktes att Micke hade lämnat. Han är en väldigt skicklig tränare.

Många sa ”du är dum i huvudet som tar jobbet” men vem skulle jag ställa på kanten? Vem skulle jag putta ut för stupet?

Förutom att AIK hade uppenbara problem med offensiven under våren läckte det bakåt. Framförallt målvakten Tomi Maanoja hade det jobbigt. Ett drygt år tidigare hade han brutit benet i en brutal kollision under en försäsongsmatch och när säsongen drog igång var det lätt att se att han saknade både tajming och mod för att spela i allsvenskan. Misstagen radades upp och på en träning efter derbyförlusten mot Djurgården i början av maj dömde Dulee Johnson ut sin lagkamrat fullständigt.
– Ska man hålla på och göra såna där misstag kan man lika gärna spela i division tre eller fyra. Vi är inga femåringar som spelar ungdomsfotboll, sa Dulee till mig och mina lika förstummade kollegor.
Den kvällstidningsvänliga sågningen gav naturligtvis stora rubriker, vilket ledde till att AIK kände sig manade att agera. Under framgångssagan 2009 hade klubben en halvt uttalad policy att vara frispråkiga men nu bestämde sig klubben för att sluta leden.
– I fjol var det en tillgång, nu är det ett problem, kommenterade Björn Wesström den mer återhållsamma linjen.
Att få ordning på Dulee Johnson var emellertid inte lätt. Redan på den tiden gick det rykten om att Dulee hade alkoholproblem, men det var långt senare som vidden av dem kom fram. I efterhand har Dulee berättat att han festade flera gånger i veckan och att det hände att han tränade onykter. Till och med på matcher kunde han vara påverkad.

BJÖRNKRAM. Kenny Pavey och Ivan Turina fann varandra direkt, både på och utanför planen.

BJÖRNKRAM. Ivan Turina och Kenny Pavey fann varandra direkt, både på och utanför planen.
Foto: BILDBYRÅN

Den 16 maj träffade jag Ivan Turina för första gången.
Jag minns det väl eftersom Ivan är svår att glömma. Den två meter långe kroatiske målvakten – som var kontraktlös efter en strulig tid i Polen – hade dykt upp på ett provspel och när vi hälsade på Karlberg fick jag nästan ont i handen av det hårda handslaget.
När jag snackade runt med AIK-spelarna var det lätt att förstå att han gjort ett omedelbart intryck. Under sitt andra träningspass med klubben hade han nämligen varit alldeles fenomenal. Kenny Pavey blir närmast exalterad när han minns tillbaka.
– Jag tänkte att jag aldrig sett något liknande. Han tog allt, bokstavligen allt. På slutet av träningen sköt vi mot honom och han sträckte bara armarna rakt ut så att bollarna studsade iväg åt alla håll. Han var som en vägg. Och man märkte att han hade självförtroende.
Vad tänkte du om honom som person?
– Jag tänkte att jag skulle skoja med honom efter träningen så jag gick fram till honom och sa “Come on, you big fucker!” och kastade mig över honom. Då skrattade han direkt, “ho ho ho” liksom – typiskt Ivan. Jag förstod genast vilken härlig kille han var. Sedan gick jag till Lee Baxter (målvaktstränare) för att se om han visste om vi hade pengarna för att värva honom. För jag tänkte att vi bara måste få in honom.
Dagen efter Ivans närmast mytomspunna provspel mötte AIK Åtvidaberg på Råsunda. Strålande solsken och en gratisbiljettkampanj ledde till att 21 084 åskådare slöt upp för att stötta sitt lag, trots att AIK nu låg allra sist i tabellen. Från läkaren kunde Ivan Turina se när Miran Burgic, i sin sista match för klubben, gjorde hattrick i en efterlängtad 4-1-seger.
– Allt är perfekt: laget, publiken, landet, sa Ivan när jag stannade honom för en kommentar.
Sammanfattningen var knappast talande för läget i klubben men snart skrev Ivan Turina på för tre och ett halvt år.

Sportchefen Jens T Andersson kastades rakt in i hetluften.

I HETLUFTEN. Sportchefen Jens T Andersson tog över mitt i AIK-krisen.
Foto: BILDBYRÅN

Vid det här laget hade Jens T Andersson gått in som en sorts informell sportchef, en titel som han ett par månader senare även fick på papper. Att säga att Jens T, som under våren jobbat som utvecklingschef på ungdomssidan, kastades rakt in i hetluften vore inte att överdriva.
– Du ska skriva om 2010? Ja, då har du att göra, säger Jens T när vi pratar över telefon.
Vad var det viktigaste för dig när du kom in som sportchef?
– Vi förstod snabbt att vi var tvungna att förstärka med tanke på hur kritiskt läget var. Efter matchen mot Åtvidaberg var det som tur var sommaruppehåll vilket gav oss välbehövlig tid. Att vi kunde få klart med Ivan så snabbt var viktigt. Han var en perfekt värvning. Han var om inte den bästa så i alla fall bland de bästa målvakterna i allsvenskan hela vägen från starten till det tragiska slutet.
Hur var stämningen bland ledarna under sommaren?
– Den var faktiskt väldigt bra. Allt gick bara i ett, vi visste att alla var tvungna att jobba stenhårt om det skulle vända. Men vi fick en del svåra situationer att hantera.
En av situationerna som Jens T pratar om inträffade på ett träningsläger i Tjeckien i mitten av juni. När laget satt i bussen på väg till flygplatsen för att resa hemåt började Dulee Johnson och Walid Atta att slåss – något som Expressen snappade upp ett par veckor senare.
– Jag vet inte vad upprinnelsen till bråket var. Men det var i alla fall full brottning. Jag och Björn Wesström fick kasta oss in för att avstyra. Jag stod med Dulee i en hörnan av bussen, Björn stod med Walid i den andra.
Inte den vanliga sysselsättningen för en sportchef, låter det som?
– Haha. Det stod väl inte i arbetsbeskrivningen, nej. Men jag tror att 2010 motsvarar fem vanliga sportchefsår för det hände så jäkla mycket grejer hela tiden. Walid Atta-historien till exempel, den pågick under hela säsongen.
Hur upplevde ni mediatrycket?
– Det var stora rubriker varje dag men vi var så inne i vår bubbla att vi inte tänkte så mycket på det. Och det är ingen efterhandskonstruktion. All energi gick till att få ordning på laget igen. Man var rätt utmattad när man kom hem efter en arbetsdag.

Svart i sinnet. Alex Miller skrämde slag på allt och alla med sitt heta temperament.

SVART I SINNET. Alex Miller skrämde slag på allt och alla med sitt heta temperament.
Foto: BILDBYBRÅN

Den 22 juni anställde AIK en ny tränare. In kom den 61-årige skotten Alex Miller som bland annat jobbat många år i Liverpools organisation. Något känt namn på den svenska marknaden var han däremot inte. När jag frågar Kenny Pavey om hans första intryck av den nye tränaren brister han ut i ett skratt.
– Vad jag tänkte? Shit!
Pavey var inte ensam om sin reaktion. På presskonferensen där Miller presenterades satte han genast skräck i journalisterna med vresiga svar på till synes harmlösa frågor. Ett par dagar senare besökte jag en träning i hopp om att få till en “lära känna”-intervju med den nye tränaren men av intervjun blev intet. För nu framstod inte Miller inte längre som vresig, utan snarare som bindgalen. Jag minns inte de exakta orden, men jag minns att han skällde ut mig efter noter. Innebörden var att man skulle respektera klubben och att gränser var viktiga, men jag förstod aldrig om jag gjort något fel, eller vad det isåfall skulle vara. Någon fråga hann jag i alla fall inte ställa.

För de yngre spelarna blev det en chock. De var inte vana vid att någon skrek dem i ansiktet inför hela gruppen

Kenny Pavey berättar att Millers temperament märktes lika tydligt internt. Men han poängterar också att Miller inte bara vara en galning som skrämde slag på allt och alla.
– Han körde sin hårda stil fullt ut, men han hade en tanke bakom det. För de äldre spelarna fungerade det bra, vi kunde hantera det. Men för de yngre blev det en chock. Han gillade att sätta dem på plats. En gång höll han ett tal som fastnat hos mig. Alex gick loss med en lång utläggning om att de unga spelarna skulle sluta tro att det var något. “Ni kör runt i era flashiga bilar och lever era flashiga liv, men ni har inte lyckats med något!”, ungefär.
Pavey skrattar högt på nytt.
– Vi bara tittade på varandra efter det. De flesta av våra yngre spelare bodde hemma hos föräldrarna och cyklade till träningen. Men för Alex var det hela den brittiska old school-mentaliteten som gällde. Han införde ett hårt bötessystem som framförallt drabbade Dulee som kom sent hela tiden.
Men han lyckades med sitt uppdrag?
– Ja, han var faktiskt exakt vad vi behövde. Han tog oss tillbaka till grunderna och fick oss på tårna. Vi var regerande mästare men vi spelade inte som det och hade inte en trupp för att vara i toppen. Alex insåg det.
Kort efter Millers intåg i klubben var det dags för nästa oväntade sorti. Från till synes ingenstans skrev två av nyckelspelarna från 2009, Martin Mutumba och Bojan Djordjic, på för ungerska Videoton. För Jens T Andersson kom det däremot inte som en blixt från klar himmel.
– Redan innan Alex kom in hade vi fått ett bud på Martin. Det gick fram och tillbaka ett par gånger och sen la de ett bud på Bojan också. Det var väl ingen hemlighet att de inte gick ihop med Alex Miller. Dessutom var ekonomin pressad. Det var inte lätt att sälja två så stora och populära spelare men utifrån förutsättningarna blev det ändå det mest logiska.
Vad hade du för intryck av Miller?
– Ja, alltså, han var ju arg. Väldigt arg.
Det var lite av en kulturkrock?
– Det kan man säga. Jag har själv jobbat i ett antal vitt skilda kulturer och tänker att man får anpassa sig efter förhållanden som råder där. Alex körde däremot på sin linje. Samtidigt var han en frisk fläkt på många sätt. Han ska ha all kredd för att han gjorde det som han var tillsatt för: att klara oss kvar i allsvenskan.
Hur var er relation?
– Vi hade många bataljer på kontoret. Det kunde vara ganska upprört men när diskussionen var över sträckte han alltid fram näven och sa “All the best!”
Vad hade ni bataljer om?
– Ja, vad hade vi inte bataljer om? Vi hade olika synsätt på många saker. Han var väldigt auktoritär och frän i sin stil och det gick inte alltid hem hos de yngre spelarna. De var inte vana vid att någon skrek dem i ansiktet inför hela gruppen. Men som sagt: om man gav honom mothugg fick man omedelbar respekt tillbaka.

BANG BANG. Mohamed Bangura kom rakt från division 1 men blev genast en allsvensk stjärna. Att AIK kämpade i botten verkade inte påverka honom det minsta.

BANG BANG. Mohamed Bangura kom rakt från division 1 men blev genast en allsvensk stjärna. Att AIK kämpade i botten verkade inte påverka honom det minsta.
Foto: BILDBYRÅN

För Jens T Andersson hade transferarbetet bara börjat med försäljningarna av Martin Mutumba och Bojan Djordjic.
Trots ett besvärligt ekonomiskt läge köpte AIK in tre spelare som liksom Ivan Turina skulle få stor inverkan. Anfallarna Goran Ljubojevic och Admir Catovic lyckades visserligen aldrig  – i likhet med vårens smått kultförklarade floppvärvning Clecio – sätta några större avtryck, men innermittfältarna Robert Åhman Persson och Helgi Danielsson gav stabilitet åt en tidigare svajig lagdel. Dessutom plockade AIK in Mohamed Bangura från Värnamo, vilket blev en närmast osannolik succé. Den 21-årige sierraleoniern kom direkt från divison 1 men spelade som en allsvensk stjärna från start.
Kenny Pavey minns vilken inverkan Bangura hade på resten av gruppen.
– Han brydde sig inte ett dugg om pressen. Han vara bara: “Kom igen killar, nu spelar vi”. Och som han spelade! Han höll i bollen, var het i boxen och bröt mönster. Han var något helt annat än spelarna som vi hade i truppen. Motståndarna hade ingen som helst koll på honom.
Under Alex Millers ledning började AIK vinna. Efter sommaruppehållet tog AIK tio poäng på fem matcher och gick upp till elfteplats i tabellen. Men de svarta rubrikerna fortsatte att komma.
Den 19 augusti, några dagar efter att Walid Attas bil slagits sönder, mötte AIK Levski Sofia på hemmaplan i kvalet till Europa League. Matchen slutade 0-0 och hade förmodligen inte fått någon uppmärksamhet utöver det vanliga om det inte vore för att Levskis spelarbuss attackerades av stenkastare efter matchen. Bilderna på den bussens krossade rutor utanför Råsunda blev snabbt nyhetsmaterial både i Sverige och Bulgarien.

Bangura brydde sig inte ett dugg om pressen. Han vara bara: “Kom igen killar, nu spelar vi”

När AIK en vecka senare mötte Levski på bortaplan var stämningen aggressiv.
– När jag skulle ta en hörna vid deras klack regnade det saker över mig. Tändare, muggar, allt möjligt kastades in. Jag tror aldrig att jag slagit en hörna så fort, säger Kenny Pavey.
– Som tur var hände inte mer än så. Men det var synd att vi tappade i andra halvlek, för jag kände att vi hade övertaget.
Trots ett tidigt ledningsmål förlorade AIK med 1-2 och slogs ut ur Europaspelet, vilket följdes av en ny tung period i Allsvenskan. I den 26:e omgången föll AIK med 1-2 i höstderbyt mot Djurgården. Efter den matchen låg de på kvalplats med blott 25 inspelade poäng.
I samma veva anhölls Dulee Johnson misstänkt för våldtäkt, vilket fick storsponsorn Åbro att gå ut med ett offentligt krav om att han skulle stängas av – något som klubben också gjorde.
Jens T Andersson fick på nytt rycka ut på ett uppdrag som han inte hade förställt sig när han påbörjade sin anställning.
– Jag besökte Dulee ett par gånger i häktet. Han blev sedermera friad men det var naturligtvis en tragisk historia för alla inblandade.
Den 16 oktober spelade AIK en tidig ödesmatch mot Gefle på Råsunda inför blott 10 449 åskådare. Segern satt långt inne, men efter mål i andra halvlek av Goran Ljubojevic och Mohamed Bangura kunde AIK säkra trepoängaren.
I efterhand framstår den vinsten som säsongens kanske viktigaste, för därefter var det som att de mentala knutarna släppte. De tre sista omgångarna gav två vinster och ett kryss och när säsongen summerades hade AIK klarat kontraktet med sex poängs marginal.

ÖVERSKATTADE? Martin Mutumba, Flavio och Bojan Djordjic sågades hårt av Alex Miller i en Expressen-intervju. Bland annat dömde Miller ut Flavios alkoholvanor.

ÖVERSKATTADE? Martin Mutumba, Flavio och Bojan Djordjic sågades hårt av Alex Miller i en Expressen-intervju. Bland annat dömde Miller ut Flavios alkoholvanor.
Foto: BILDBYRÅN

För Alex Miller tog det svenska äventyret slut efter säsongen. Om han fick sparken eller lämnade självmant är något av en tolkningsfråga, men några dagar efter den sista omgången meddelade Miller på en improviserad pressträff på Karlberg att hans tid i AIK var över.
Anledningen var, enligt Miller, att han inte fått tillräckligt handlingsutrymme för att genomföra sina idéer. Jag minns att stämningen var spänd under pressträffen så som det ofta blev när Miller befann sig i rummet. Men det som fastnade mest var att han lät genuin när han tackade spelarna för deras professionalism. För ett stund framstod den vildsinte skotten som en snäll farbror som ömmande för sina pojkar. Till och med supportrarna fick en skopa beröm.
Tre och ett halvt år senare var tonläget ett annat. I en minnesvärd intervju med Expressen – som spårat upp Alex Miller och hans fru Anne vid deras sommarhus utanför Marbella – dömde Miller ut en rad AIK-ledare och spelare, inte minst Bojan Djordjic (som Miller genomgående benämner som “Djorkovic”) och Martin Mutumba (som Miller kallar en “fuckabout player” som kan dribbla men inte producera någonting).
Dessutom visade det sig att paret inte hade trivts i Solna, framförallt för att deras lägenhet inte höll standarden som de hoppats på.
– Det var en stor glipa i balkongdörren. Vinden blåste rakt in! Vi fick stoppa in plastpåsar där för att hålla värmen uppe. Och köket hade inte renoverats sen 60-talet, dundrade Miller i intervjun medan hans fru ifrågasatte det svenska systemet med att ha tvättstugan i källaren.
Däremot sken Miller upp när Kenny Pavey kom på tal:
– Hälsa honom från mig. Han hade hjärta. Han gav alltid hundra procent. En bra kille.

HUVUDPERSON. Dulee Johnsons skandaler gick som en röd tråd genom säsongen. Till sist blev han avstängd från spel av sin egen klubb.

HUVUDPERSON. Dulee Johnsons skandaler gick som en röd tråd genom säsongen. Till sist blev han avstängd från spel av sin egen klubb.
Foto: BILDBYRÅN

I efterhand ser Kenny Pavey inte bara en misslyckad säsong när han tänker tillbaka till 2010. Personligen kände han att det gick bra för honom under större delen av året, och han tycker att laget drog viktiga lärdomar. Efter en timmes samtal i lägenheten i Solna känner Pavey att det är dags att försöka sig på en sammanfattning.
– Å ena sidan är det synd att vi inte kunde bygga vidare på 2009-säsongen. Hade vi behållit några till av våra nyckelspelare eller om vi hade förstärkt bättre hade vi kunnat dominera länge. Vi hade kunnat bli som Malmö blev några år senare. Men nu var förutsättningarna som de var. På ett sätt var det nästan bättre att slåss mot nedflyttning jämfört med att ha en mellansäsong i mitten i tabellen. När vi startade nästa säsong var det tydligt hur många av spelarna, framförallt de yngre, hade växt mentalt av att spela under den pressen.
Sedan dess har AIK aldrig blivit sämre än fyra. Tror du att man kan spåra det till 2010-säsongen?
– Jag tror faktiskt det. Hela klubben insåg allvaret och det är svårt att beskriva lättnaden när vi visste att vi skulle klara oss kvar. För mig är det bland de starkaste intrycken under hela min tid i AIK. Det gav mig en känsla av trygghet.
Trygghet?
– Faktiskt. Jag tror att alla i klubben kände samma sak. Vetskapen om vad man klarar av. För om man om överlever en sådan säsong så vet man att man kan överleva allt.

****

Gillar du vad du ser? Vill du att Fotboll Sthlm ska leva vidare?

Isåfall: Snacka med dina kompisar, dela artiklarna i sociala medier, fyll på med kommentarer där det passar. Vi finns på Facebook, Instagram och Twitter.

Läs mer om planerna för Fotboll Sthlm här.

****