”AIK ska vara Stockholmarnas lag” – Fotboll Sthlm möter Wesström

Han har byggt en trupp som snuddar vid SM-guldet med två omgångar kvar.
Men lika stolt är Björn Wesström över att envetet ha jobbat med en annan strategi.
Dagen som han lämnar klubben ska han ha satt ett större avtryck än bara sportliga resultat.

Egentligen var det inte tänkt att handla om Martin Mutumba. Åtminstone inte särskilt mycket. Men när jag träffar AIK-sportchefen Björn Wesström i klubbhuset vid Karlberg en gråmulen eftermiddag i oktober för att prata lokalgeografi och truppbygge rör halva intervju “M9” på ett eller annat sätt.
För det var på sätt och vis där som det började.
2009 var Wesströms första säsong som sportchef – ett år som slutade med en högst oväntad dubblish. Men redan på den tiden hade klubben större ambitioner än att samla poäng i Allsvenskan. Grovt räknat ville Wesström och hans kollegor att truppen skulle bestå av minst en tredjedel spelare från Stockholm. Den interna devisen var att laget skulle spegla hur läktarna såg ut. Det innebar också att spelare från förorten skulle ha sin plats i truppen.

Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget, men vid det laget hade Wesström noterat att förortspubliken hade börjat hitta till AIK:s matcher. I samma veva slog dribblern Mutumba igenom med en spelstil som inte liknade någon annans.
– Jag tror fortfarande att vi inte riktigt förstått hur stort Martins genomslag var, säger Wesström.
Själv har jag svårt att säga emot. Under mina år som fotbollsreporter har jag intervjuat massor av unga spelare från förorten och i stort sett vid varje tillfälle har Mutumbas namn poppat upp i samtalen.
Wesström nickar instämmande åt min observation.
– Igenkänningsfaktorn är enormt viktig. När jag gick på Råsunda på 80-talet var jag visserligen ung så jag kanske inte har hela bilden, men om jag säger att det var mest vita ungdomar och män är jag nog inte fel ute. Idag är det mer mångfald än någonsin på läktarna. Då vill vi att det ska synas på planen också.

Annons

Förorten är en sak, Stockholmsregionen i stort en annan. AIK vill åt den där igenkänningsfaktorn i båda kategorierna. När Nils-Eric Johansson hastigt tvingades avsluta karriären på försäsongen försvann inte bara en 08-representant, utan även en klubblegendar. Som tur var fanns en fullgod – eller åtminstone så nära som man kan komma – ersättare tillgänglig på marknaden.
– Alexander Milosevic var en symbolvärvning. När Nisse tackade för sig var Alex det absoluta förstavalet. Som tur var tackade han ja till oss vilket jag är evigt tacksam för. Jag är övertygad om att han är ett av skälen till att vi ligger där vi ligger. Den största utmaningen när det gäller rekryteringar är alltid anpassningen och i Alex fall visste vi att den skulle ta…
Wesström stannar upp för att finna orden.
– En komma tre sekunder? Så fort han lärt sig portkoden på Karlberg skulle han vara klar.
Samtidigt hade ni ju tydlig Stockholms- och AIK-koppling i truppen även utan Nisse?
– Så är det, men vi har jobbat hårt med kvoterna i år. Man får tycka vad man vill om det, men när vi letade wingbacks i sommar och hade två alternativ och en av dem var Heradi Rashidi så var det ett enkelt val. Om två spelare är ungefär lika bra går vi för Stockholmsalternativet. Det är solklart för mig. Då är vi tillbaka på igenkänningsfaktorn, eller identiteten, sådant som gör att man kan tycka om en klubb oavsett resultat. Och man tycker ofta om det som man känner igen.
Hur viktigt är det att hålla kvoten?
– Fotboll går ut på resultat, men den dagen som jag lämnar klubben vill jag ha gjort ett avtryck med mer än resultat.
I år finns det ingen antingen eller-diskussion med tanke på tabellen…

– Inte i år, nej.
Men låt oss säga, hypotetiskt, att du om några år inte tycker att Stockholmsalternativen är lika bra som andra spelare och att du bedömer att det skulle vara skillnaden mellan en mittenplacering och toppstrid. Hur tänker du då?
– Det är klart att framgången kort- och långsiktigt är viktigare än en sportchefsidé om att bygga en identitet. Men än så länge har ingen övertygat mig om att det någon väg som är bättre. Så som det ser ut idag ska vi snarare jobba jättehårt för att få fram ännu fler egna spelare.
Wesström tar upp samarbetet Vasalund, som under Nebojsa Novakovics ledning gick upp till division 1 i år, som ett exempel.
– Det är ingen slump att vi samarbetar. Vasalund är traditionellt sett starkare i förorten än oss för de bedriver ungdomsverksamhet där, som i Rinkeby och Kista. AIK är däremot centraliserat, alla kommer ju till Skytteholm för att träna. För Vasalund-ungdomarna blir det då tydligt att deras stopp inte är division 1 eller Superettan, utan AIK som kan spela i Europa och få fram a-landslagsspelare. De får en våning till på pyramiden.

Annons

Samtalet glider tillbaka till Mutumba. Wesström och Mutumba har en lång och tät relation, så tät att sportchefen beskriver den förre AIK-spelaren som “så nära en styvson man kan komma, om man inte har bott ihop.” Första gången som de träffades var Mutumba 14 år. Wesström, som på den tiden jobbade som ungdomskonsulent i klubben, hade lagt märke till en unik fotbollsbegåvning med en svårkontrollerad personlighet och ville hjälpa till.
– Det var mycket stök kring honom i AIK. Det fanns antal föräldrar i hans grupp som ville ta bort honom från laget eftersom han inte var bra på det som lagkamraterna var. Komma i tid, betala avgifter. Martin hade inte de förutsättningarna, men samtidigt hade han egenskaperna som de andra spelarna önskade att de hade. Jag kontaktade min chef Leif Karlsson och frågade om jag personligen kunde hjälpa till och ta ansvar.

Wesström fick klartecken och gick in för uppgiften med full kraft. Han minns en nervös middag med Martins pappa där han förklarade att han inte bara ville hjälpa till med fotbollen, utan även skolgången. Förslaget föll i god jord, och efter ett tag verkade även den tonårige sonen tycka att det var värt att testa. Mutumba fick en praoplats bredvid Wesström och efter hand en sorts allmän vägledning i livet.
– Det var något slags halvcurling. Curling utan kvast, säger Wesström och skrattar till.
– Jag gav det stöd som jag kunde ge. Men man kan inte ta över någons liv, eller skydda någon från verkligheten, för man måste lära sig saker på egen hand.
Att Mutumbas gick långt i karriären känner de flesta till vid det här laget. Totalt gjorde han 130 seriematcher för AIK under sju säsonger och tre sejourer. Men det tog sin tid innan han slog igenom i favoritklubben. Som 18-åring bröt han benet i en inomhusturnering som han spelade i utan klubbens tillåtelse. Därefter lämnade han AIK och det var först efter tre säsonger i finska Inter Åbo och ett år i AFC som han återvände till guldåret 2009.
– Historien med benet är nog inget som han är stolt över idag. Men jag tror att det var tvunget att gå den vägen. Hade man tagit bort den spontana delen av Martin hade han aldrig lyft till nivån som han nådde. Även som elitspelare tror jag att han har minst lika många timmar av gårdsfotboll som organiserad träning. Det kan man ju fundera över i ett belastningsperspektiv, men det gjorde samtidigt att han utvecklade en unik spelstil som han hade nytta av i hela karriären.
Däremot erkänner Wesström att han inte lyckades särskilt väl med att få Mutumba till att bli en pålitlig tidspassare.
– Tja, det är nog inte hans signum nu heller. Jag tror han kom en timme för sent till sitt eget bröllop.

Annons

Nyligen stod det klart att Mutumba, som avslutade spelarkarriären med en säsong i Syrianska, återvänder till AIK till nästa säsong, den här gången som scout. När vi gör intervjun har nyheten inte presenterats men Wesström hintar om att något är på gång. Men i vårt samtal är han mer inne på ett slags ambassadörskap än spelarscouting.
– Som sagt, Martins genomslag är så stort. En sak som jag förstod först i efterhand var att hans musik som han höll på spreds i stor utsträckning. Jag tror att många mammor slet sitt hår när deras barn lyssnade på hans texter. Det byggde nog myten om honom och blev ett slags förlängning av hans fotboll. Med all respekt för Kevin Walkers musikkarriär, men den har nog inte gjort så att han har växt som fotbollsspelare.
Att Mutumba bor i Rinkeby lyfter Wesström fram som nästa pluspoäng.
– Hans vardag finns där. Han vet hur det funkade då och han vet hur det funkar nu. Det är bättre att han jobbar där än att Björn, en lätt överviktig 46-åring från Edsviken i Sollentuna, kommer ut och säger ”shoo, grabbar!”
Wesström skrattar.
– Ser du bilden framför dig?
Det hade kanske inte varit klockrent. Men jag tror att du hade backat upp det bättre än många andra i motsvarande position.
–  Jo… kanske. Men det är helt klart att vi måste blir bättre på att göra bra saker i förorten. Det här är ett sätt att visa att vi menar allvar. Det är så jävla lätt att säga “vi vill att ni ska bli AIK:are” men då kan reaktionen ofta bli “vad gör ni för oss då?” Jag tror att vi levt för mycket på att enskilda a-lagsspelare nått ut. Jag tycker att vi ska förändra oss, göra mer, engagera oss på ett djupare sätt. Då behöver man ambassadörer, eller influencers som det kallas nuförtiden, som vi kan ge energi som de kan sprida vidare. Personer med hög social status lokalt. Om det sedan är en frisör, dj eller fotbollsspelare är egentligen inte så viktigt.
Den blå tunnelbanelinjen är utan tvekan AIK-linjen. Hur ser det ut på de andra?
– Det ser rätt bra ut. Nabil Bahoui och Heradi Rashidi är från söderort (Bredäng och Skärholmen, båda röda stationer). Det finns fler färger att ta, helt klart.
Den gröna linjen kanske blir svår.
– Så kan det vara, men jag tycker inte riktigt att någon har den.
Det är väl Bajenland?

– Om man snackar supportrar ja. Men jag tycker inte att det gäller spelare på samma sätt.
Hur har utvecklingen varit på den blå linjen på sistone?
– Någon eller några spelare dyker upp varje år. Men vi behöver göra mer för att få en större bredd vilket i sin tur leder till en större spets.
Kan Bilal Hussein (från Hjulsta) blir en ny Mutumba eller Goitom i det avseendet?
– Det är jag helt övertygad om av den enkla anledningen att han är tillräckligt bra i fotboll. Han har varit utlånad till Vasalund och varit bidragande till att de gick upp. Nästa steg är att han ska göra bra saker i AIK. Det är jag säker på att han kommer att göra.
En gammal spaning är att det är mer Real Madrid-, Barcelona- och Premier Leauge-tröjor i förorten än svenska klubbar.
– Och det är en riktig spaning. Då är det vår uppgift att locka dem till vår arena och visa vad vi gör. Vi kommer aldrig kunna erbjuda det som de har tillgång till på tv:n när det gäller fotbollskvalitet. Men vi kan erbjuda en känsla och ett supporterskåp som är mer än bara en fotbollsmatch. Något som är en del av livet snarare än lite underhållning.

TALANG OCH VINNARE. Martin Mutumba som 18-åring på träningsläger i La Manga 2003 och på Black celebration på Råsunda efter SM-guldet 2009. FOTO: BILDBYRÅN

När vi pratar om förorten kommer orden fort. Wesström har massor av idéer för hur AIK:s ska stärka sin position i stadens ytterzoner. Än så länge är det mer en samling tankar än en färdig strategi men sportchefen sammanfattar tankegångarna med att han vill “sätta en AIK-stämpel” på nya geografiska områden.
Att det har varit rätt väg att gå har Wesström varit säker på länge. Om han någon gång skulle vackla i sin övertygelse kan han bara tänka på kvällen den 2 november 2009. Dagen före hade AIK säkrat SM-guldet efter den dramatiska avgörande matchen i Göteborg, vilket firades på Råsunda under parollen Black celebration. En efter en vandrade guldhjältarna ut på den dåvarande nationalarenans mittpunkt för att ta emot publikens hyllningar. När det var Mutumbas tur hade Wesström svårt att värja sig. För om han i perioder tvivlat på vad hans mentorskap skulle leda till var han nu övertygad om att allt slit hade varit mödan värd.
Nio år senare märks det på Wesström att ögonblicket har fastnat.
– Plötsligt var allting bara klart. Jag tänkte på resan som vi hade gjort tillsammans, på de där föräldrarna som ville ta bort Martin från AIK… det var så mycket på en gång.
Kan du beskriva vad du kände?
– Att vi gjorde det, satan i gatan, vi gjorde det. Vi vann!